Johanne Osen, veterinærstudent

Fenomenet «dumpster diving» eller «dumpstring» (løst omsatt til søppeldykking) har bredt om seg i landet vårt det siste tiåret. Søppeldykking går kort sagt ut på å lete etter brukbare ting i andres søppel. I Norge er uttrykket mest brukt om å lete etter mat i søppelkassene utenfor dagligvarebutikker. Dette gjøres sjelden for å overleve; motivet er ofte en kombinasjon av det å spare penger, søke spenning, og ideologiske eller politiske grunner. Butikksjefer uttaler seg generelt negativt til at folk dykker i dunkene deres. Trolig føler de et visst ansvar, siden de argumenterer med at maten fra søpla ikke er trygg å spise. Mange butikker velger også å låse søppeldunkene sine. Jeg mener at med god forberedelse, kunnskap, kritisk sans, og godt etterarbeid, så kan søppeldykking utgjøre en akseptabel risiko for de ivrigste blant oss.

Jeg tør påstå at det som regel ikke er noe farlig med maten som ligger i butikkenes dunker. Årsaken til kasting er ofte at datomerkingen er overskredet, at frukt og grønnsaker har kvalitetsfeil, eller at dagferske bakervarer ikke blir solgt ut. I den høyaktuelle kampen mot matsvinn går imidlertid mange politikere og bransjeorganisasjoner langt i å be oss om å vurdere maten kritisk før den går fra kjøleskapet og i søpla. Dette driver søppeldykkerne med i nattens mulm og mørke, i en juridisk gråsone på grensen til stjeling.

Det vil alltid være en helserisiko ved å spise mat fra søpla, på samme måte som det er en risiko ved å drikke vann fra bekken i skogen. Størrelsen på risikoen ved å spise mat fra søpla avhenger delvis av hvilke matvarer man plukker med seg. Mange velger å unngå fisk, sjømat og kjøtt, eller tar bare kjøtt i vinterhalvåret (personlige meddelelser). Mat kan ha blitt kastet fordi den er trukket tilbake fra markedet. Dette har ofte søppeldykkerne greie på ved å holde seg oppdatert via internett. Et annet viktig moment er oppbevaringstemperaturen på lett bedervelige matvarer som kjøtt og meieriprodukter. På dette området spiller klimaet i Norge på lag med søppeldykkerne. Store deler av året kan utetemperaturen være tilnærmet optimal for enten kjøle- eller frysevarer. Unngår man å «dumpstre» kjølevarer i varme netter kan man i stor grad redusere faren for bedervet mat, så lenge man er på plass raskt etter stengetid. Hvis man i tillegg styrer unna mat som har synlige skader på emballasjen og uemballert mat som er synlig forurenset eller bedervet, har man kommet et godt stykke på vei i å redusere sannsynligheten for å bli syk av maten.

Mitt siste argument er at den typiske søppeldykkeren er i lavrisikogruppen for alvorlig sykdom som følge av matforgiftning. Helserisikoen vi snakker om her innebærer sannsynligheten for og konsekvensene av å bli (alvorlig) syk av mat. Konsekvensene av en matforgiftning vil ofte variere med alder og helsetilstand hos den som spiser maten. Dermed varierer også risikoen. Søppeldykkerne er ofte unge mennesker som er bevisste på hva de driver med, og at ansvaret ligger på dem i fall de skulle bli syke. Den største risikoen er kanskje at mange serverer maten videre til familie og venner i alle aldre.

Jeg synes det er vanskelig å si at søppeldykking er trygt, fordi det ligger for mange usikkerhetsmomenter i løypa. Om det er en stor risiko å ta kommer an på den enkeltes kunnskap og bevissthet i gjerningsøyeblikket. Den typiske søppeldykker er, etter min mening, kompetent og ansvarsbevisst nok til at «dumpster diving» kan anses som en akseptabel risiko den enkelte. Storsamfunnet trenger kanskje ikke å velsigne søppeldykking, men spørsmålet er vel heller hvor langt vi skal gå for å stoppe enkeltmennesker for å beskytte dem mot sykdom. Om noen skulle bli alvorlig syk av mat fra søpla, er det først og fremst en personlig tragedie, og dernest en økonomisk belastning for samfunnet.

Johan Eggebø: Motsvar til debattinnlegget «Er det dristig å dykke i søppeldunken?»

Ja, det er dristig å dykka i søppeldunken. Debattant Osen skriv at søppeldykkarane «stort sett er unge menneske, gjerne kunnskapssøkjande studentar som er bevisste på kva dei driv med». Ettersom Osen er veterinærstudent og nok har store kunnskapar kring temaet mattryggheit, trur eg at det på ingen måte kan antakast at den generelle student har særleg med kunnskap kring mattryggheit. Mange er nok uvitande om kor gale det faktisk kan gå. Årsaka til at studentar dumpstre er for å spare pengar, redusere matsvinn eller på grunn av spenninga kring aktiviteten. Dei fleste av oss har sett og lukta bederva mat, det betyr likevel ikkje at all mat som ikkje ser dårleg ut skal etast. For eksempel er det ikkje alltid nok å berre fjerne den blåe ulldotten som du ser på Camembertosten. Sjølv om resten av osten ser frisk og fin kan ein ikkje vita kor langt hyfene har spreia seg.

Det er mange skjulte farar som eg er sikker på at Osen veit om som folk elles ikkje er klar over. Når folk faktisk brukar pengar på å få burgeren sin halvsteikt på restaurant er eg ikkje i tvil om at kunnskapen kring mattryggheit er manglande. Næringa og butikkane gjere det dei kan for at maten skal vera haldbar og trygg heilt til kunden kjøpar vara. Kva kunden gjere med vara heime kan ein ikkje ta høgde for utover å gi god informasjon om korleis enkeltvarene skal handterast og tilbreiast. Det å ha latt ei kjølevara ligga i søppeldunken heile dagen og i verste fall fleire dagar før nokon finn dei, er ikkje god mattryggheit.

På ei anna side er eg heilt einig med Osen i at matsvinnet er enormt og det å kaste gårsdagens brød og bakverk fordi det er litt tørt på ingen måte er greitt. Mange butikkjeder er blitt gode på å finne varer som nærmar seg utløpsdatoen og få sett ned prisen på desse slik at dei blir selde. For eksempel Tine og Q-maieriene har endra om på sin haldbarheitsstempling til «Best før, men ikkje dårleg etter». Dette gir kunden eit hint om at ei mjølk som har stått i kjøleskapstemperatur fint kan nyttast etter den perioden som meieriet kan gå god for at mjølka er god. Dersom butikkane syns det er dumt at folk hopper i søppelkassane sine på utkikk etter gratis mat bør dei heller selja gårsdagens brød til redusert pris. Dette er óg med å redusere matsvinn. Produkt med mugg eller som er skada av andre årsaker må kastast og bør då heller ikkje dumpstras av hipsterar og fattige studentar.

Dumpstring er som Osen nemner i ei juridisk gråsone på grensa til steling. All maten som blir kasta er jo eit direkte tap for butikkane. Det at butikkane er lovpålagde å ikkje selja utgåtte matvarer gjer at dei er bundne og ikkje har noko særleg anna val. Det er tross alt ikkje deira feil at kundar er kyniske og veljar fløyten med lengst haldbarheitsdato eller unngår å kjøpa med seg gårsdagens kneip. Det at potensielle kundar då berre skal kunne dykka ned i søppla og ta med seg mat dei finn heilt gratis blir på ein måte feil. Det er bra at maten brukast, men samstundes er det ikkje heilt greitt ovanfor butikken. Og kven skal ta skylda om nokon blir sjuke? Når ein les om alt som folk og næringar blir saksøkte for i dagens samfunn er det ikkje lett å sleppe unna. Berre tenk viss vesle jenta til Ola Nordmann på 19,5 år blei matforgifta av mat fått frå lokalbutikken.

Til slutt vil eg sei at så lenge Osen har gjort sine forhandsreglar kring entrecôten ho servere hadde eg med stor glede takka ja til middagsinvitasjonen!

Anna Haraldsen: Vem bär ansvaret när barnet dör av opastöriserad mjölk?

Barn kan dö av att dricka opastöriserad mjölk. År 2014 dog en treåring i Australien efter att ha druckit obehandlad mjölk. I tillägg blev fyra andra barn sjuka. Men, herregud, kan man tänka. Australien? Det är ju så långt bort. Och 2014 – det är ju längesedan! Ja, ok, jag ger mig. En googling och ett snabbt sökresultat senare har jag ett nytt, närmre och allvarligare exempel; I December 2019 dog två barn i Danmark av njursvikt efter att ha druckit opastöriserad mjölk som innehöll tarmpatogena E. coli. Exemplen är flera.

När jag var barn i Sverige på 1990- talet blev flera barn, och även en del vuxna allvarligt sjuka av samma bakterie som dödade de danska barnen, när de drack opastöriserad mjölk. Vad jag vet, dog ingen då, utan överlevde den intensiva och smärtsamma, blodiga diarrén, och den sannolikt intensivt inriktade vården mot hemorragiskt uremiskt syndrom (HUS), som slår ut njurarna och/eller ger hjärnskador, och som sagt i värsta fall orsakar patientens död.

Under en av föreläsningarna i mattrygghet som vi hade för ett par år sedan här på veterinärutbildningen i Norge lyftes en artikel från Nationen fram, där OIKOS (Organisasjonen for forbruk og produksjon av økologisk mat) hävdade att pastörisering av mjölk och grädde är ett nödvändigt ont som gränsar till det hysteriska. Flera håller med. Flera menar dessutom att det är odemokratiskt att endast sälja pastöriserad mjölk i affärerna. I stillhet organiserar så kallade melkeringer i Bergen, Trondheim, Oslo, Kristiansand, Stavanger og Tromsø, där små grupper hjälps åt att hämta mjölk direkt från bonden.

I starten av 1900-talet bidrog en rad av näringsmedelshygieniska åtgärder, bland dem pasteurisering av mjölk, till en drastisk nedgång av matrelaterade sjukdomar i den industrialiserade delen av världen. Då var matburna infektionssjukdomar ett ytterst allvarligt problem med stora mänskliga konsekvenser. År 1953 blev det krav om att pastörisera konsumtionsmjölk i 72 °C i 15 sek i Norge. Då dör de patogener som kan ge människor, till exempel, tuberkulos, brucellos, tyfoidfeber, campylobakterios, listerios och de tidigare nämnda tillstånden.

I Norge är det idag tillåtet att sälja och köpa opastöriserad mjölk eller mjölkprodukter från gård eller säter om det sker tillfälligt och inte bär en prägel av butiksförsäljning. I gällande EU förordning finns olika hygienkrav som producenten skall uppfylla, som har som målsättning att i alla fall minska risken för sjukdom.

Vems ansvar är det då om barnet dör? Är det tillsynsmyndigheten som inte kände till facebookgruppen om melkeringen? Är det matskribenten som promotar produkten och som menar att den distinkta smaken av opastöriserad mjölk gör den så god och speciell (« – Hver melk hadde sin distinkte smaksprofil; gress, rundballer, rester fra ølproduksjon») i Dagens Næringsliv? Är det barnets far som gärna definierar sig som en hipster och som tror att opastöriserad mjölk = lyckliga kor? Eller är det mor, som faktiskt har en doktorgrad i molekylärbiologi, som vet att pastöriseringsprocessen dödar de sjukdomsframkallande patogenerna, men som inte gillar industriell djurhållning generellt och vet att sätern älskar sina djur (men haft otur med en anställd som brast i tvättningen av juvret den dagen)? Är det den lilla sätern som inte hade full kontroll på den mikrobiologiska kvaliten i den opastöriserade mjölken, som inte kunde säkra hälsomässig och framförallt ofarlig mjölk? Det är ett enormt ansvar att lägga på en liten producent, en journalist eller en far eller en mor.

Dagens produktion av mjölk för konsumtion bygger på en omfattande biologisk-, fysiologisk-, epidemiologisk-, mikrobiologisk- och teknisk kunskap och kontroll för att hålla människor i samhället friska. Som vår professor på studiet sa; «Att beteckna mjölkpastörisering som hysteri är det samma som att ignorera kostbara erfarenheter och vetenskapliga fakta».

Henriette Midtenget Skog: Respons på debattinnlegg om upasteurisert melk.

I sitt debattinnlegg beskriver Anna risikoen ved å drikke upasteurisert melk – at den kan inneholde patogene bakterier som kan gi alvorlig sykdom og i verste fall død, særlig i utsatte grupper som for eksempel barn. Denne risikoen er reel og vitenskapelig dokumentert, og norske myndigheter er også klare i sin tale om at man bør unngå upasteurisert melk, men hvorfor er det fremdeles mange som ønsker slik melk? Forkjemperne for upasteurisert melk mener at den er både sunnere og bedre enn pasteurisert, og at helsefordelene veier opp for risikoen ved å drikke slik melk. Noen av påstandene er at upasteurisert melk er mer næringsrik, inneholder bakterier som er gunstige for tarmfloraen vår, og at den er bedre egnet ved laktoseintoleranse og melkeproteinallergi. Men hvor godt dokumentert er egentlig disse helsefordelene?

I 2011 gikk U.S. Food & Drug Administration (FDA) gjennom vitenskapelig litteratur og undersøkte hvorvidt det er sant at upasteurisert melk har mange helsefordeler sammenlignet med pasteurisert. Dette er noen av konklusjonene de kom fram til:

Upasteurisert melk er ikke mer næringsrik en pasteurisert melk. Flere studier viser at pasteurisering har veldig liten innvirkning på melkas næringsinnhold, og at innholdet av proteiner, fett, mineraler og vitaminer er så å si likt i pasteurisert og upasteurisert melk.

Det finnes ikke bakterier som er bra for mage-tarmsystemet i upasteurisert melk. Bakteriene som finnes i upasteurisert melk er ikke probiotiske. Tvert imot kan denne melka som kjent inneholde mange forskjellige sykdomsfremkallende bakterier som E. coli, Yersinia enterocolitica, Campylobacter jejuni, Listeria monocytogenes med mer.

Upasteurisert melk er ikke bedre egnet for laktoseintolerante, rett og slett fordi laktose forekommer i melka uavhengig om den er pasteurisert eller ikke. Noen mener at upasteurisert melk inneholder probiotiske bakterier som skiller ut enzymet laktase, som gjør at laktoseintolerante kan fordøye laktose. Men som nevnt er det er ikke vitenskapelig dokumentert at det finnes slike probiotiske mikroorganismer i upasteurisert melk.

Det viser seg også at de som har allergi mot melkeprotein ikke har noen svakere allergisk respons på upasteurisert melk sammenlignet med pasteurisert. Dette har man testet både på dyremodeller og i humane kliniske studier. Pasteurisering påvirker strukturen til melkeproteinene i liten grad og gir minimalt med denaturering, så det er ikke så rart at det har lite innvirkning på hvor allergifremkallende melkeproteinene er. Melkeallergikere tåler altså ikke upasteurisert melk bedre enn pasteurisert.

Det viser seg at ingen av disse påståtte helsefordelene er vitenskapelig dokumentert. Det som derimot er vitenskapelig dokumentert, er risikoen for utvikling av matbåren sykdom ved inntak av upasteurisert melk – slik Anna legger det fram i sitt debattinnlegg. Så da sitter vi altså igjen med en reell helserisiko og ingen reelle helsefordeler, og dette bør man ha i bakhodet før man drar til nabogården for å gjøre et tilfeldig kjøp av upasteurisert melk.